Sunleif stórliga fagnaður fyri nýggja verkið

View fullsize

Sunleif Rasmussen fær framúr góð skoðsmál fyri sína aðru symfoni. Finski ummælarin Hanu Ilari Lampila greiðir frá í blaðnum Helsingin Sanomat, at The Earth Anew umboðar eina modernaða primitivismu, har náttúran er í øllum eins og føroyski upprunin hjá tónaskaldinum hoyrist. Ummælarin kallar symfoniina fyri spektakulera og manandi við vulkanskari megi. Tað tykist, sum finski ummælarin er sera hugtikin, men ummælið er á finskum og sjálvt um google translate er gott at taka til, so hevði eg lættari við at lesa ummælið hjá Mats Liljeroos, sum tykist púra skotin í nýggju symfoniini. Hon er raffinerað og hugtakandi, heldur hann í ummælinum, sum stendur á heimasíðuni HBL.fi. Ummælarin greiðir frá sambandinum millum Sunleif Rasmussen og dirigentin John Storgårds, sum í 2006 dirigeraði Oceanic Days, fyrstu symfoniina hjá Sunleif Rasmussen og sum eisini eftir hetta hevur samstarvað við føroyska tónaskaldið fleiri ferð. Og hetta samstarvið er gott, heldur ummælarin, tí við nýggja verkinum trínur Sunleif Rasmussen fram sum eitt tónaskald, sum bæði torir at leggja eina avgjørda frástøðu til ta rationellu modernismuna og harvið ein episkt upplagda heildardramaturgi. Í staðin er talan um eitt melodiskt dragandi, rytmiskt innbjóðandi og klangliga hugtakandi tónleik. Mats Liljeroos skrivar: “Stycket, som bär undertiteln The Earth Anew, är tänkt som en pendang till Sibelius Kullervo och är även skrivet för liknande besättning om orkester, manskör och två solister. Om Sibban föll för Kalevala hämtar Rasmussen, föga överraskande, sin inspiration från Eddan och det är inte vilket intermezzo som helst han tagit fasta på utan världens skapelse ur Ýmir samt världens undergång, Ragnarök, och dess därpå följande pånyttfödelse. Liksom beträffande Kullervo kan den form- och genremässigt sinnade lyssnaren grunna på om stycket är en regelrätt symfoni eller kanske en brett upplagd symfonisk dikt, samt i vilken mån texten påverkar musiken. Är det alltså frågan om regelrätt programmusik eller om symfonisk musik med ett underliggande program? Måhända utesluter det ena inte det andra. Symfonin rör sig i det fascinerande gränslandet genrerna emellan och som idémässigt centrum för det cirka 54 minuter långa verket står världsasken Yggdrasil, som sannerligen fått vara med om det ena och det andra och via sina tre rötter och strävan uppåt även förlänat stycket dess – från den femsatsiga Kullervo avvikande – fyrsatsiga storform. Tre faktorer är, liksom för Sibelius, ständigt närvarande hos Rasmussen: en naturkänsla som närmar sig det panteistiska, en förkärlek för den lokala folkmusikaliska odlingen samt en osviklig känsla för motiv- och formmässig utveckling. Naturen var allestädes närvarande i Rasmussens första symfoni, där folktonen genom bland annat seriella metoder dock abstraherats till ett i det närmaste oigenkännligt plan och formen stundtals onekligen kändes aningen lös i kanterna.Nu har dock pusselbitarna fallit på sina optimala platser och Rasmussen framstår här framför allt som en tonsättare som vågar såväl ta definitivt avstånd från den rationella modernismen som bejaka en mer episkt upplagd helhetsdramaturgi. Framför allt handlar det om en melodiskt attraktiv, rytmiskt engagerande och klangligt fascinerande musik, som lagom provokativt torde kittla även den gängse lyssnarens öra.

Vokalpartierna är designade så att manskören står för de poetiskt reflekterande utsagorna, medan sopran- och barytonsolisten återger den mer konkreta handlingen och visst kändes Cyndia Sieden och Bo Skovhus mitt i prick i sina delvis i salen kringvandrande, superexpressiva roller. Akademiska Sångföreningen och Muntra Musikanter gjorde förbluffande väl ifrån sig i sitt mäkta suggestiva parti, även om det med tanke på helhetsklangen förvisso hade suttit bra med ett dussin herrar till låns från Musikhuskören. Rasmussens enormt raffinerat och ändamålsenligt instrumenterade partitur hade analyserats intill minsta detalj av John Storgårds, som höll den komplicerade apparaten i ett minutiöst säkert grepp. Stadsorkestermusikerna visade än en gång framfötterna i ny musik och gjorde dessutom ovanligt väl ifrån sig i Sibelius fyra, där det var en lisa för öronen att notera hur noggrant Storgårds efterlevde partiturets bokstav utan att förfalla till överdrivet pedanteri.

Og jú, tað er sanniliga gott, at ummælarar eru fegnir um hetta nýggja høvuðsverkið hjá Sunleif Rasmussen, men okkum nýtist ikki bert dúva uppá teirra metingar, tí tað ber til at hoyra hugtakandi, stórfingnu, dramatisku symfoniina, The Eart Anew í leinkinum beint undir her, umframt áhugaverdar samrøður við m.a. dirigentin og við tónaskaldið. Uppá spurningin hvørt hann er Føroya Sibelius, svarar Sunleif, at tað má tíðin vísa. Symfoniin byrjar umleið 1.55.  

Hjartaliga til lukku, Sunleif, vit eru mong, sum eru errin av stóra avrikinum.

http://www.helsinkikanava.fi/www/kanava/sv/videor/video?id=2624